Jag hade min väninna här på besök , en sådan som känner mig utantill. Vi pratade lite om ingenting - medan jag snurrade runt i köket och fixade lite fika...Plötsligt såg jag hennes blick på mig - allvarlig och orolig...Och skuldkänslor infann sig omedelbart . Sedan kom frågan - har du självmordstankar?
NEJ. Det har jag inte. Men jag har tappat glädjen. Jag har ingen livsgnistan. Jag andas, går ut med hundarna, jag pratar ibland och ibland även skrattar, men.... jag lever inte.Och oftare och oftare kommer frågan - Ska det vara så här resten av mitt liv?
Ibland börjar undra vad är jag för sort människa? Är jag en människa? Varför är det så svårt att möta någon som kan tycka att jag är OK? Det har gått 8 månader sedan jag har flyttat hit och jag fortfarande är osynlig och inte önskvärd någonstans...Är det fel på mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar