tänker....

Har Du någon gång saknat någon så mycket att Du liksom gick sönder inombords? så har jag det...Det bokstavligen värker sönder hela mig. Jag undrar och undrar om jag kunde vara bättre, på annat sett... Men jag tror inte det. Då skulle det inte vara jag då...Jag ser allvarligt på mina relationer. Det är ingen lek eller tidsfördriv...Jag älskar och VILL att det ska bli bra... Ibland, om natten när det blir så där totalt mörkt... när man hör bara vatten skvalpa vid klippor... blir jag så där liten igen och känner mig övergiven... Då kommer den där viskningen jag har någonstans inuti - älska mig, älska mig, älska mig- ge inte upp mig så lätt...men... så även det tystnar till slut och jag bara andas i fyrkant... Vem är jag...? Vem var jag för Dig...? Är det så svårt att älska mig...?