stalker...

De senaste veckor har jag haft en konflikt.Alltså... det finns här i Mariestad någon som hm... förföljer mig. Först var det anonymt... som slutade så småningom , men fortsätter på ett annat sätt. Inte vet jag om det är samma person hela tiden - men nu är det en missbrukare som följer efter mig vart jag än går. Han bor här i området, nära där jag bor. Han kan mina rutiner med hundarna, ofta står eller sitter ute när jag kommer ut, han följer   50-100 m efter mig, försöker gömma sig när jag vänder mig om...
Mina barn tycker jag ska polisanmäla..lika som mina vänner...
Det är obehagligt, jag känner mig osäker och rädd... men.. - vad ska jag säga till polisen?
Är det verkligen det rätta? Än så länge har han inte varit hotfull - fast jag vet att han har varit dömt för våldsbrott...
Blir inte det värre om han får veta att jag har gjort polisanmälan?
Jösses... jag har en stalker - hur kunde det hända?

stark...

Idag var det första frost... alltså - sommaren är definitivt slut. Man blir liksom påmind om tiden. I söndags blev min yngsta son 20 år. Det känns blandat. Glädje och sorg...
Snart har det gått 1 år sedan jag har fått sälja huset och flytta från Skövde... Ett år... Jag bor i en lägenhet, jag har det bra - antar jag - ändå har jag inget HEM.
Jag älskar Mariestad - men har inga vänner här...
Inget liv, ingen trygghet....
Till en vis del kan man vänja sig vid ensamheten. Man stänger av känslor. Det som jag har kämpat för - att bli mänsklig - är bara till nackdel just nu...
Så jag jobbar på för att förinta den lilla svaga människa som finns inom mig och blir stark... osårbar...
Men det är smärtsamt... Jag vill känna, älska... och... bli älskad...

tänker....

Har Du någon gång saknat någon så mycket att Du liksom gick sönder inombords? så har jag det...Det bokstavligen värker sönder hela mig. Jag undrar och undrar om jag kunde vara bättre, på annat sett... Men jag tror inte det. Då skulle det inte vara jag då...Jag ser allvarligt på mina relationer. Det är ingen lek eller tidsfördriv...Jag älskar och VILL att det ska bli bra... Ibland, om natten när det blir så där totalt mörkt... när man hör bara vatten skvalpa vid klippor... blir jag så där liten igen och känner mig övergiven... Då kommer den där viskningen jag har någonstans inuti - älska mig, älska mig, älska mig- ge inte upp mig så lätt...men... så även det tystnar till slut och jag bara andas i fyrkant... Vem är jag...? Vem var jag för Dig...? Är det så svårt att älska mig...?

njuter...

Det var ganska intensiva dagar som har gått... Att flytta Louise från Norrtälje till Göteborg tog på krafterna. Men nu är det klart! Försöker vila så gott jag kan, fast kroppen lever just nu sitt eget liv. Balansen är hur dålig som helst . Jag är trött och "darrig".
Idag tog jag en liten promenad till hamnen. Som jag njuter när jag får vara i det vackra....!
Annars så mår jag faktiskt ganska bra just nu... kanske för att det fanns inte så mycket tid för att grubbla...

några foto...

är jag...

Är det konstigt att jag vill vara bland människor som tycker om mig och jag tycker om?
Är det konstigt om jag önskar träffa nya människor som kan tycka om mig?

Jag har fortfarande lätt att lita på folk, och knyta an, fast enligt psykologiska regler bör jag inte ha den förmåga alls...Ibland tar det tid men med vissa människor går det otroligt fort... Ja... och vad gör man med - jag tycker om dig- när någon vill inte ha det?
Man blir liksom mindre och mindre för varje gång...

Laleh - Goliat (Lyric video with fans)

trött...

Det känns som jag inte gör något annat än sitter vid dator eller tittar på tv eller är ute och går. Med hundar och utan hundar... Ibland har kameran med mig alltid mobilen...
Ibland när det är för jobbigt om nätterna - så sitter någonstans vid Vänern och bara är...
Nästa vecka ska hjälpa min dotter att flytta från Norrtälje till Göteborg. Undrar bara vad ska hundarna ta vägen?Måste börja ta tag i detta, det är bara några dagar kvar till fredag...
Jag är allt oftare både trött och darrig i kroppen. Det känns även när jag fotar - lite svårt att hålla kameran stabilt...
Men jag mår inte konstant dåligt. Vissa stunder kan jag börja garva åt Maja och Nova eller börja sjunga . Jag kan försjunka så där totalt i det jag gör och ser... Och kan få glädje fnatt av det vackra omkring mig. Alltså det är så otroligt vackert här i Mariestad!

är det fel på mig?

Jag hade min väninna här på besök , en sådan som känner mig utantill. Vi  pratade lite om ingenting - medan jag snurrade runt i köket och fixade lite fika...Plötsligt såg jag hennes blick på mig - allvarlig och orolig...Och skuldkänslor infann sig omedelbart . Sedan kom frågan - har du självmordstankar?
NEJ. Det har jag inte. Men jag har tappat glädjen. Jag har ingen livsgnistan. Jag andas, går ut med hundarna, jag pratar ibland och ibland även skrattar, men.... jag lever inte.Och oftare och oftare kommer frågan - Ska det vara så här resten av mitt liv?
Ibland börjar undra vad är jag för sort människa? Är jag en människa? Varför är det så svårt att möta någon som kan tycka att jag är OK? Det har gått 8 månader sedan jag har flyttat hit och jag fortfarande är osynlig och inte önskvärd någonstans...Är det fel på mig?

underbara Vänern

vart möter man människor...?

Vet Du - under tiden jag har bott i den lilla staden har jag lärt mig en sak. Det spelar roll VART man träffar människor. Jag antar att det gäller i alla städer i hela Sverige.
Jag sträckte handen till en människa i kyrkan. Tyckte det var strålande ide - hej - jag känner ingen här , kan inte vi lära känna varandra?...
Det hade kanske funkat - hade fått veta- om jag hade träffat på hen - på en restaurang tex. Problemet  är- försökte förklara- att jag har social fobi...jag går aldrig ut  ensam och äter...
Kyrkan... borde det inte vara det mest självklara ställen för att möta människor?

tänker..

Sitter och funderar.Jag har varit sexuellt utnyttjat som barn. Mycket av mina problem kommer från den tiden.
Här i Sverige blev jag våldtagen. Gruppvåldtäkt . Och jag tänker - hur kunde det bli så att jag aldrig har ens försökt bearbeta detta? Jag har pratat om min barndom, försökt "laga" det som har blivit förstörd då ...och aldrig försökt bearbeta det andra...Som om det inte har berört mig...

Hur fungerar det mänskliga psyket?
Plötsligt nu - när hela mitt liv är i gungning... ja... då ploppar upp BÅDE min barndom och våldtäkten.
Hur ska jag hantera detta? Ska jag kväva minnena och känslor? Låta det pågå tills kanske en dag blir jag HEL? Blir jag hel någon gång?
Jag vet inte längre vem jag är...

när mycket går sönder

Har Du någon gång kunnat se att Dina relationer - ganska nära sådana - håller på att gå sönder, och man ingenting kan göra?Det blev så hos mig. Jag har flyttat 35km, till en närliggande stad men jag skulle kunna flytta 40 mil - effekten är detsamma. Plötsligt blev det tyst från flera av människor som jag har kallat för mina vänner. Har jag slutat existera för dom? 35 km - en halvtimme bort...

Det jag älskar...

Moment 22

Om någon hade frågat mig för hm...2 år sedan - om jag skulle våga flytta till en stad där allt är främmande , då skulle jag säga JA. Människor finns ju överallt och det är spännande att träffa nya. Det jag inte visste då - att det är i stort sätt omöjligt att bli insläppt i någons liv. Människor i min ålder är så nöjda med sina vänskapskrets så ingen har behov att öppna för någon ny.... 

Jag är troende - kristen. I början trodde jag att om jag går till kyrkan - då ser mig någon kanske där och .... ja... Du vet. Men det visar sig att även DÄR är man osynlig. Antar att min utstrålning är lika stor som en överkörd grodans... 

Det är alltså moment 22 - jag får panik i större grupp med människor jag inte känner och inte har någon trygg punkt, och hur träffar man nya människor och lär känna någon utan att vistas bland dom?

Det vackra.

Början på något nytt....

Jag har bloggat förr, just nu känns det som det var i ett annat liv. Det blir  ett brev - till just Dig.En så länge är jag lika mycket främling till Dig som Du är för mig. 

Jag är en överlevare. Bokstavligen. Just nu är allt mörkt, men jag vet att det blir bättre.

Du kanske undrar vem jag är.? Jag är en kvinna, en mamma till vuxna barn, en vän... Lite trött, mest Vilsen...Jag är sjukpensionär - några bokstäver som säger ingenting om mig  - MS -  och PTSS ( posttraumatiskt stress syndrom)

Jag bor i en stad där jag inte känner någon. Jag tycker om staden - men gillar inte ensamheten. Jag är faktiskt ganska bra på fotografera och älskar det... men glädjen har liksom försvunnit ju länge tiden går i nästan total social isolering... Visst kommer mina barn ibland, och visst hälsar mina vänner någon gång men dem flesta timmar på dagar och veckor är jag ensam med 2 små hundar - Maja och Nova.