stalker...

De senaste veckor har jag haft en konflikt.Alltså... det finns här i Mariestad någon som hm... förföljer mig. Först var det anonymt... som slutade så småningom , men fortsätter på ett annat sätt. Inte vet jag om det är samma person hela tiden - men nu är det en missbrukare som följer efter mig vart jag än går. Han bor här i området, nära där jag bor. Han kan mina rutiner med hundarna, ofta står eller sitter ute när jag kommer ut, han följer   50-100 m efter mig, försöker gömma sig när jag vänder mig om...
Mina barn tycker jag ska polisanmäla..lika som mina vänner...
Det är obehagligt, jag känner mig osäker och rädd... men.. - vad ska jag säga till polisen?
Är det verkligen det rätta? Än så länge har han inte varit hotfull - fast jag vet att han har varit dömt för våldsbrott...
Blir inte det värre om han får veta att jag har gjort polisanmälan?
Jösses... jag har en stalker - hur kunde det hända?

stark...

Idag var det första frost... alltså - sommaren är definitivt slut. Man blir liksom påmind om tiden. I söndags blev min yngsta son 20 år. Det känns blandat. Glädje och sorg...
Snart har det gått 1 år sedan jag har fått sälja huset och flytta från Skövde... Ett år... Jag bor i en lägenhet, jag har det bra - antar jag - ändå har jag inget HEM.
Jag älskar Mariestad - men har inga vänner här...
Inget liv, ingen trygghet....
Till en vis del kan man vänja sig vid ensamheten. Man stänger av känslor. Det som jag har kämpat för - att bli mänsklig - är bara till nackdel just nu...
Så jag jobbar på för att förinta den lilla svaga människa som finns inom mig och blir stark... osårbar...
Men det är smärtsamt... Jag vill känna, älska... och... bli älskad...

tänker....

Har Du någon gång saknat någon så mycket att Du liksom gick sönder inombords? så har jag det...Det bokstavligen värker sönder hela mig. Jag undrar och undrar om jag kunde vara bättre, på annat sett... Men jag tror inte det. Då skulle det inte vara jag då...Jag ser allvarligt på mina relationer. Det är ingen lek eller tidsfördriv...Jag älskar och VILL att det ska bli bra... Ibland, om natten när det blir så där totalt mörkt... när man hör bara vatten skvalpa vid klippor... blir jag så där liten igen och känner mig övergiven... Då kommer den där viskningen jag har någonstans inuti - älska mig, älska mig, älska mig- ge inte upp mig så lätt...men... så även det tystnar till slut och jag bara andas i fyrkant... Vem är jag...? Vem var jag för Dig...? Är det så svårt att älska mig...?

njuter...

Det var ganska intensiva dagar som har gått... Att flytta Louise från Norrtälje till Göteborg tog på krafterna. Men nu är det klart! Försöker vila så gott jag kan, fast kroppen lever just nu sitt eget liv. Balansen är hur dålig som helst . Jag är trött och "darrig".
Idag tog jag en liten promenad till hamnen. Som jag njuter när jag får vara i det vackra....!
Annars så mår jag faktiskt ganska bra just nu... kanske för att det fanns inte så mycket tid för att grubbla...

några foto...

är jag...

Är det konstigt att jag vill vara bland människor som tycker om mig och jag tycker om?
Är det konstigt om jag önskar träffa nya människor som kan tycka om mig?

Jag har fortfarande lätt att lita på folk, och knyta an, fast enligt psykologiska regler bör jag inte ha den förmåga alls...Ibland tar det tid men med vissa människor går det otroligt fort... Ja... och vad gör man med - jag tycker om dig- när någon vill inte ha det?
Man blir liksom mindre och mindre för varje gång...

Laleh - Goliat (Lyric video with fans)